Träpedagogik fyrkantig logo

Träslag

Trälära
Om man sågar ett trä och tittar ner mot stubben så ser man längs ut barken (ytterbarken) Dess uppgift är
framförallt att skydda stammen mot skador utifrån.
Precis innanför ytterbarken har vi innebarken (basten)
Bastens uppgift är att transportera färdig näringslösning från trädets barr eller blad till olika delar av trädet. Detta sker bl a med hjälpen av märgstrålar som används som kanaler in i veden.
När vi fortsätter in i trädet så kommer vi till ”kambium” eller ”savring”. Det är ett tunt lager som ligger mellan
basten och vedämnet. Det är här som trädet växer i tjocklek, och det gör det genom att kambium alstrar vedämne inåt .
Varje nytt skikt bildar en ny årsring. Kambium alstrar även innerbark utåt vilket har betydelse för fördelningen av näringslösning iträdet.
Därefter kommer ”splintveden” som är den ljusare delen av årsringarna. Den ljusare delen kallas vårved och bildas under våren och försommaren. De mörka
Ringarna kallas för sommarved och bilas under hösten.

Under vinterhalvåret så sker ingen tillväxt i vårat träd. När våren kommer så alstrar kambiumet ny ved och det
bildas en ny årsring med ljus vårved.
Årsringarna är oftast mycket tydliga hos de flesta träslag.
Fortsätter vi inåt i trädet så kommer vi till ”märgen”. Märgen är omgiven av splintveden och finns mitt i Stammen längs med hela trädet.
Kallas också ”kärnan”. Den slutar längst upp med trädets knopp. Härifrån sker trädets tillväxt på längden.
Veden är intressantast för oss som jobbar med trä. Veden är uppbyggd med en mängd små långsmala celler som kan ha olika form beroende på uppgift i trädet
Cellerna ska ge trädet ”bärkraft” och leda vätskeströmmar och dessutom lagra olika näringsämnen
Vårveden består av fibrer med tunna väggar och ganska stora hålrum medan sommarveden har fibrer med tjockare väggar och små hålrum.
Sommarveden är tyngre och starkare än vårveden.

I cellväggarna finns porer, dom fungerar som ventiler och ser till att transportera vätska från cell till cell.
Vårveden har fler sådana porer än sommarveden och det beror på att vedens tillväxt och näringsbehov är mycket större på våren.
Veden består av bl a. cellulosa, hemicellulosa och lignin. Lignin är ett vedämne som kittar samman cellerna.
Barrträd består till 90 procent av fibrer. I tallen, granen och lärkveden finns det hartskanaler där det Transporteras och lagras kåda.
Skulle det uppstå en skada på stammen så tränger kådan ut vid skadan. Efter en tid stelnar kådan och såret läks.
För att klara vattenhushållningen över vintern så släpper lövträden sina blad varje år.
Allt trä innehåller vatten i större eller mindre mängder. När man talar om fuktkvot så menar man förhållandet Mellan vattenmängden i träet och mängden torrt trä.

När man avverkar ett barrträ så kan trädet ha en fuktkvot på 150 procent i veden 40 procent i kärnan.
Det mesta av den fuktigheten ligger i cellhåligheterna och då i form av fritt vatten.
Om man torkar en träbit så är det först det fria vattnet som försvinner.
Fortsätter man att torka så kommer man till en gräns där cellernas håligheter är fyllda med luft men att det
fortfarande finns fukt kvar i cellväggarna. Då har man kommit till en punkt som kallas fibermättnadspunkten.
Fibermättnadspunkten har en fuktkvot på ca. 30 procent
Fortsätter man att torka träet så kommer även fukten i cellväggarna att torka och då börjar det plötsligt hända Saker med träbiten.
Den börjar krympa och hållfastheten blir bättre. Fuktkvoten är då 20 procent.
Fuktigheten i varje träbit strävar alltid att komma i balans med den omgivande luftens relativa fuktighet och temperatur. Det kallas jämviktsfuktkvot.
Möbeltorrt virke ligger på 6 -10 procent.

Gran (Picea abies)

Granen är Sveriges gröna guld. Den finns nästan överallt i vårat land och kan bli 25 till 35 meter högt, vissa granar ända upp till 40 meter. Åldern överstiger sällan 400 år. Gran är ett vanligt byggnadsvirke. Te x limträbalkar, plywoodskivor.
Man använder även gran till flaggstänger och båtmaster , men mest används gran som råmaterial till pappersindustrin.
Inom träslöjden använder vi oss inte av gran särskilt ofta. Veden från en gran och en tall kan vara svår att se skillnad på.
Granens ved kan vara aningen vitare än furu. Virket är lätt att limma och ytbehandla. Kvistarna kan vara hårdare än hos tallen. Ganska lätt att spika och skruva i. Lätt träslag att bearbeta . Slitaget av eggar från verktyg är ganska liten. Både splint och kärna har en gul/vit färg och är därför väldig svår attskilja på. Gran är ett ganska mjukt träslag men i förhållande till tätheten har den en bra hållfasthet. Kvistarna är oftast hårdare än hos furu.
Som tonträ är granen eftersökt. De bästa "locken" på fioler byggs av gran som är kvartsågad och har växt på nordsidan av alperna.
Granen har tydliga årsringar. Vårveden är ljus och sommarveden något mörkare, därför ser man årsringarna ganska tydligt.
Det vetenskapliga namnet är Picea abies
Det finns en nordlig huvudtyp som har nedåtriktade grenar och är smalkronig. Söderut finns en annan variant som dominerar.
Den har bredare kronor och mera horisontellt utåtriktade grenar..
Barrens livslängd är normalt 5-7 år. Blomningen sker i början av maj i södra Sverige och något senare i norra Sverige.
Honblommorna som är röda, finns i övre krondelen medan hannblommorna finns i nedre delen av kronan. Hannblommorna är också röda i början.
Hannblommorna sprider sitt gula pollen i väldigt stora mängder. Granen gillar marker som är bördiga och lite fuktiga. Rotsystemet är ganska ytligt vilket gör granen känslig för kraftiga vindar eller stormbyar.

Björk (Betula pendula)

Björk växer från södra till norra Europa och finns även i nordvästra Asien. Vårtbjörken gillar torra marker medan glasbjörken istället föredrar fuktig mark. Vårtbjörken kan bli upp till 25 m hög men är vanligen omkring 20 m.
Stamdiametern varierar från 0,6 till 1 m. Dimensionerna för glasbjörken är något mindre.
Både splint och kärna har samma gulvita och ibland rödaktigt ved. Porerna är fina och jämt fördelade över årsringarna.
Strukturen från veden varierar från rätfibrig till vresig. En del ved kan om man klyver i längdsnitt ha en flammig yta som är mycket vacker.
En speciell typ av oregelbunden fiberförlopp med barkinslag kallas ”masur” Enormt uppskattat slöjdmaterial men dyrt.
Björken är något hårdare och lite tyngre än furu. Virket är elastiskt och har relativt goda hållfastegenskaper.
Sliter måttligt på verktyg och vid hyvling rekommenderas en vinkel av skäret på 15 procent för att förhindra urslag av material som har
zoner med oregelbundna fiberförlopp. Rätfibrigt virke är lätt att böja. Björk är lätt att limma.
Lätt att betsa samt polera. Lätt att impregnera. Björk används till plywoodskivor, möbler, svarveri och snideriarbeten,
Virke med masurbildning är extra eftersökt som möbelfanervirke. Nävern som är den vita barken på stammen används med fördel när man vill ha tändvirke.
Björksav tappar man på våren och ett träd kan ge upp till 15-20 l. Att tappa björk ingår INTE i allemansrätten.

Al (alnus glutinosa)

Det finns två sorters Al i Sverige. Klibbal (Alnus glutinosa) och gråal (Alnus incana).
Klibbalen trivs på fuktiga marker, är ljusälskande och kan nå en höjd av 25 meter. Bladen är ovala med en inbuktande topp.
Gråalen har inte samma krav på markfuktighet som klibbalen. Kan få en höjd av 20 meter. Bladen är spetsiga och även sågtandade.
Virket går lätt att torka för bägge trädsorterna. Al är lätt att bearbeta, klyva och svarva. Lätt att spika och skruva i.
Al går lätt att limma. Al är lätt att ytbehandla.
Färgen på al kan vara allt ifrån lätt gulröd till ljust rödbrun. Klibbal har används historiskt sett till undervattenskonstruktioner som te x. Skopor, dammluckor och tunnor. Nuförtiden används al till både möbler och rökflis.
Gråalen har historiskt sett använts till slöjdalster och träskor. Nuförtiden Kan man använda alen till stol och bordstillverkning.
Alrotsfaner finns ibland att köpa hos enstaka grossister.

Furu (Pinus silvetris)

Tallen gillar ljus och växer oftast på torra marker. Tallen eller furu som vi säjer är det träslag som vi jobbar mest med i slöjden.
Tallen finns i hela Sverige och är Sveriges näst vanliga träd.
De finaste tallarna kallas Knivfura””. Av dom skär man ut fane´r.
Andra fina bitar tillverkar man kraftledningsstolpar, slipers för järnvägen och paneler för att nämna några.
Tallen har en rödbrun kärna som lämpar sig utmärkt för fönster snickerier.
Splinten har en gulvit färg som mörknar ju äldre veden blir. Tall är lätt att torka och sprickbildningen är ganska liten.
Lätt att arbeta med. Man hyvlar och svarvar utan problem. Ett problem kan vara kvistarna som lätt lossnar. Ett annat problem är att furu är väldigt kådrikt vilket gör att kådan lätt fastnar på verktyg.
Lätt att limma. Lätt att ytbehandla.
Furu är det mest använda träslaget. Används till det mesta te x. möbler, intarsia, golvlister, golv, takstolar, limträfogar, lamellträ
dörrar, fönster, leksaker, spel, husbyggen, broar, hyllor, plywoodskivor.
Den väldigt kådrika veden kan med fördel användas som tändvirke. Av furu kan man även utvinna tjära som var vanligare förr
men används än idag.

En (Juniperus communis)

Enen växer vilt över hela Sverige. Dom trivs allra bäst i öppna landskap, men växer på dom mest skiftande platserna som te x. fjällområden, kuster, hagmarker.
En är en buske som är starkt förgrenad. Ibland kan stammen bli så tjock att den mera liknar ett träd.
Enen kan bli väldigt gammal. Den äldsta man hittat i Sverige är 840 år.
Barren sitter i kransar om tre och tre och är spetsigt vassa. Ovansidan på barren är blåvit medan undersidan är blankgrön.
Som slöjdvirke är en oumbärligt om man ska tillverka skedar, knivar och liknande. Ny sågad en doftar väldigt aromatiskt.
En kraftfull doft fyller snabbt hela rummet man står i.
Dom blåa bären är egentligen kottar som efter två år utvecklar en blå färg.
Kärnan är rödbrun medan splintveden är gulvit. En är ett segt virke.
Virket är lätt att torka och krymper inte speciellt mycket. En är ganska lätt att böja och bearbeta men svårare att klyva.
Går lätt att limma. Lätt att ytbehandla.
Förr i tiden tillverkades smörkannor, brödfat, smörknivar och andra hushållsartiklar.

Lönn (Acer platanoides)

Det finns en mängd olika lönn arter. Dom flesta ligger på det norra halvklotet. I Sverige finns skogslönn och den sällsynta näverlönn.
Träden kan bli upp mot 20 – 30 meter höga och har en diameter på ungefär 1,5 m.
Både spint och kärnved skiljer sig inte speciellt tydligt från varandra. Veden är i det närmaste vit men gulnar lite grann med tiden.
Om man kvartsklyver ved, så kan veden få en naturlig lyster. Virke som torkar långsamt kan få en ljus brun färg.
Porerna som går över årsringarna är jämnt fördelade. Märgstrålarna kan man se med blotta ögat på ändträ.
Lönn är ganska lättarbetad men vid hyvling bör man  minska skärvinkeln till 15 grader tack vare den oregelbundna fiberstrukturen.
Lönn går ganska lätt att böja och med bra resultat. Lätt att limma och ytbehandla.
Används med fördel till finare möbler, svarveri och snideriarbeten.
Ibland kan man hitta exemplar med ”Fiddle back” teckning i strukturen, då brukar virket gå till fiol eller gitarrbottnar.
”Bird´s eye” struktur är förosakad av sovande knoppar. Alla har väl provat att sätta på en lönn näsa på näsan.

Lind (Tilia cordata)

Linden kan uppnå en mycket hög ålder även fast den har svåra rötskador. Det finns exemplar på 1000 år gamla träd.
Blir ungefär 20 – 25 meter högt men vissa träd kan bli upp till 40 meter. Stammarna kan bli ganska grova hos äldre träd.
Det finns tre lind arter i Sverige: Skogslind, parklind och Bohuslind. Bohuslinden är ganska ovanlig.
Det är ingen större skillnad mellan splint och kärnved. Veden kan vara vitaktig till blekbrun. Den kan också vara fin porig-
och ha jämnt fördelade porer över årsringarna.
Utseendet är ganska enformigt och har inte något särskilt dekorativt utseende.
Lind är lätt att klyva och spika i. Inget större slitage på skärande verktyg. Lätt att torka. Lätt att limma, betsa och lasera.
Virket användes till snickeri och svarveri arbeten. Man tillverkar leksaker, hushållsartiklar, proteser m m.
Användes ofta till skulpturer då det är lätt att skära i.

Ek ( Quercus robur)
Ek släktet är stort och omfattar mellan 200 – 300 arter. 12 stycken av dessa finns i Europa.
I Sverige finns två arter. Skogs ek och bergs ek. Eken kan bli upp mot 30 meter hög. I kontinenten upp till 45 meter.
Splintveden är ljust gulgrå. Kärnveden är grågul som rå, men blir senare ljus till mörkbrun.
Porerna i vårveden är ringformigt ordnade och grova. Märgstrålarna är oftast över 1 mm breda.
Strukturen kan vara livlig.
Kärnveden är mycket beständig mot insekter och röta. Splintveden däremot är inte beständig.
Ek kan mörkfärgas av ammoniak. Ek är ett ganska tungt, hårt och slitstarkt material och används därför med fördel till golv, dörrtrösklar och dörrar.
Ek torkar mycket långsamt med risk för inre sprickbildningar. Ek kräver en viss förberedelse innan limning.
Lätt att ytbehandla eller olja. Används till möbler, båtar, inredningar och som ovan.
Rödbok ( Fagus silvatica)
Näst efter björken är boken det träd som har störst virkesförråd bland lövträarter. I Sverige.
Medelhöjden är 17 till 30 meter. Vissa kan bli så höga som 45 meter.
Veden kan vara vitaktig med en röd eller brun ton. Splint och kärnved är I stort sett lika till utseende. På äldre träd kan en viss form av kärnvedsbildning uppstå. Den kallas rödkärna eller falsk kärna. Man ser det genom den gråa eller svartbruna stråk som utmärker sig.
Porerna är fina och jämnt fördelade över årsringarna. Bok är väldigt lätt att böja, speciellt ångbasning.
Slitage på verktyg är måttligt. Vid spikning är det en fördel att förborra.
Vid hyvling av bokvirket bör man ha en 30 gradig skärvinkel på hyvelstålet.
Ångbasad bok används oftast till massiva möbler. Bok torkar lätt men med risk för stora yt och ändsprickor.
Vid limning så uppstår bästa resultat vid nybearbetade  ytor. Lätt att ytbehandla och impregnera.
Används ofta som möbelvirke, inomhussnickerier, parkettgolv plywood, träskor, leksaker, svarvade detaljer, spolar, och så vidare.
Rödbok avger ytterst lite smak eller lukt så därför går det utmärkt att använda det i produkter som har kontakt med livsmedel.